Hjärnkolls ambassadör Jakob Lindén skriver om sina erfarenheter av skolan och insatser från socialtjänsten under barndomen. Han vill med sin berättelse ge andra drabbade hopp och framtidstro. Under 2015 har NSPH trappat upp arbetet med att förbättra barns och ungas möjligheter till att vara mer delaktiga i stöd- och vårdinsatser – samarbetet med Jakob Lindén är en del av det.
”Allt sedan jag var liten pojke har jag varit tvungen att hantera utanförskap. Redan som femåring fick jag min första diagnos: med svårigheter i socialt samspel kombinerad med motorisk försening. Det gjorde att jag lätt hamnade i konflikter med andra barn och blev utesluten för att jag hade svårt att läsa av sociala koder. Den motoriska förseningen gjorde dessutom att jag inte självklart “platsade” i pojkars lekar på fotbollsplanen, hos scouterna, med mera.
Första gången jag lyckades delta i en organiserad sport var i åttonde klass då jag började i en karateklubb. Där bedömdes jag inte efter jämnåriga utan efter det jag faktiskt klarade av och jag kunde stegvis börja erövra mina rörelser och känslor, genom bältets olika färger. Till slut, efter något år, tyckte jag att rörelserna blev för svåra och jag slutade.
I femman blev jag bokstavligen utburen ur klassrummet på grund av “bristande beteende”, trots att jag hade en assistent på heltid. Jag började i en liten specialskola, även där blev jag delvis utfrusen. Då jag var sämst på att springa och alltid förlorade så blev “straffpresenten” att de andra killarna fick skjuta hårda skott rakt på mig när jag stod i mål.
I högstadiet började jag ta droger för att hantera min ångest och det utanförskap jag upplevde. Allt oftare var jag helt ensam när jag blev helt redlös. Situationen blev ohållbar då Maria pol och polisen allt oftare fick rädda mitt liv.
Jag hade drömmar – jag såg fram emot att börja på gymnasiet. Där upplevde jag sex månaders kontinuerliga kränkningar och misshandel. Det var som att några individer tog sig rätten att makulera mina drömmar. Jag blev blå under ögonen och sov knappt. Jag fick inte vara duktig i skolan, mina plågoandar på gymnasiet försökte förstöra allt för mig. Men mobbarna misslyckades och fick till slut stå till svars för sina handlingar.
Ingen ”såg” vad som skedde i skymundan. Jag blev slagen, sparkad och förnedrad. Jag tvingades genomföra skymflekar och blev till slut också piskad och torterad i mitt eget hem. Jag vågade inte berätta för någon av rädsla för att bli än mer straffad och utfrusen av gruppen. Till slut sniffade jag, eller ”boffade”, lösningsmedel en fredagskväll när jag var lämnad ensam i mitt rum på internatskolan där jag befann mig. Jag hade kunnat dö om jag inte fått hjälp med akutfärd till sjukhuset. Det gjordes anmälningar till polisen. Några av anmälningarna lades ned i förundersökningen. Men de två återstående gick till rättegång och där vann jag och min familj. Inga pengar i världen kan ersätta ett uppriktigt förlåt, vilket jag inte fått än i dag. Men jag har ändå förlåtit, för jag vill gå vidare. Jag vill inte hata och känna ständig bitterhet.
Traumat var akut. Jag omhändertogs av myndigheter och flyttades först till ett jourhem där jag blev knivhotad, jag flydde genom skogen en natt. Jag fick komma till ett annat jourhem och flyttades sedan till ett behandlingshem i Norrland. Under vistelsen på behandlingshemmet levde jag med drömmen om att snart resa jorden runt och upptäcka världen och värden. Jag gick ut skolan i Boden något år senare med bra betyg. Jag erbjöds aldrig samtal med psykolog för att bearbeta mitt trauma under min tid på behandlingshemmet. Fråga mig inte varför.
Vad jag vill säga till er alla – mobbare, politiker, poliser och myndighetspersoner – med den här enkla texten om händelser som påverkat mitt liv är: säg inte ”hen kommer aldrig att bli något, hen är dum i huvudet, missanpassad, efterbliven, lat eller sinnessjuk”. Eller: ”tiden läker alla sår, ryck upp dig grabben, du har typiska tonårsproblem”. Du vet inte vad den människa du möter har för kunskap, erfarenhet eller livshistoria. För det är en in i ryggmärgen allvarlig myt att tiden skulle läka alla sår.
Jag kämpar bitvis med min svåra ångest, jag påminns om mina trauman. Påfrestningarna är med mig, men jag får lära mig att hantera motgångarna och hitta strategier för att hantera vardagen. Att leva hade blivit så mycket enklare om jag bara fått professionell hjälp tidigare.
Det finns hopp och just DU kan göra karriär, oavsett bakgrund. Sverige är ett fantastiskt land med möjligheter och jag är tacksam att jag föddes här. Jag är tacksam över att jag fått möjligheten att möta så fina människor som jag möter varje dag. Lås inte in dina plantor i en glasburk, du kan lyckas och du har rätt att vara människa.”
Jakob Lindén, författare och föreläsare, tillika ambassadör för Hjärnkoll
