“Genom att vara ambassadör kan jag förmedla hopp till andra. Det går att komma tillbaka till en fungerande vardag, tror jag, men allas vägar ser naturligtvis olika ut”

Hjärnkolls ambassadörer är personer som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. De har fantastiska livsberättelser och kunskaper som de vill dela med andra – med syfte att öka kunskapen och minska stigmat som är kopplat till psykisk ohälsa. I den här intervjun får du lära känna Maja Hedman som har varit Hjärnkollambasasdör sedan 2017.

Hej Maja! Varför blev du Hjärnkollambassadör?

Maja är utbildad Avspännings- och stresspedagog med KBT-inriktning.  Maja bor i Hägersten i Stockholm.

-Jag har varit Hjärnkollambassadör sedan 2017. Att vara en del av Hjärnkoll innebär gemenskap med de andra ambassadörerna vilket är en unik och stärkande känsla. Att känna sig fullt accepterad och dela erfarenheter och gemenskap med andra. Det var pusselbiten som tidigare saknades i mitt liv.

-Jag har själv erfarenhet av psykisk ohälsa men har efter ett omfattande sökande och arbetande hittat ett nytt sätt att leva. Genom att vara ambassadör kan jag förmedla hopp till andra. Det går att komma tillbaka till en fungerande vardag, tror jag, men allas vägar ser naturligtvis olika ut. Det har jag respekt för.

-Psykisk ohälsa är som ett mynt med två sidor: ibland tungt , fysiskt utmattande och som en vaken mardröm där man är som avskuren från världen och samtiden i stort.  Och så den andra sidan:  att genom min resa och envishet (när depressionen inte varit alltför kraftfull) sökt hjälp och kontakt, och därigenom fått gemenskap, utveckling, nya kunskaper och faktiskt kärlek.

Berätta lite mer om dig själv

-Jag är utbildad Avspännings- och stresspedagog med KBT-inriktning. Utbildningen har inneburit stora kunskaper om stress, stresshantering, psykisk ohälsa men också samtalsmetodik, samtalsledning och hälsopsykologi. Jag är också utbildad pedagog på Lärarhögskolan och har även arbetat inom vården, mest inom psykiatrin. Jag står också i kö för att gå en Peer Support-utbildning hos NSPH i Stockholm. Jag tycker att det är viktigt att arbeta med något som är meningsfullt och vill gärna arbeta med människor och vägleda. Jag är en van föreläsare och tycker det är viktigt att förmedla med hopp, humor och glädje.

 Vad har du för erfarenheter av psykisk ohälsa?

-Jag hamnade i en depression 2004, fast då visste jag inte vad det var. Jag fick bland annat överväldigande fysiska symtom som jag inte förstod. Ett tag trodde jag att jag hade fått MS för att kroppen var så “tung” och jag hade problem att lyfta ben och armar. Jag gick och bet ihop tills det inte gick längre. Då hade depressionen gått så långt för att jag pressat min kropp till något som resulterade i fysiska smärtor i både kropp och hjärna, denna del hör till diagnosen utmattningsdepression och stressyndrom. Jag fick tinnitus och hjärnan lade nästan helt av med det den ska göra. Kvar fanns bara en ett tankesnurr som stack som knivar. Känslomässigt var jag så slut och stum att jag inte ens kunde gråta.

-Till slut hittade jag en läkare som kunde ge mig rätt diagnoser; klinisk depression och utmattningsdepression. Det är viktigt att veta att depressioner kan se så olika ut. På mig syntes det inte riktigt, men läkaren kunde genom sina undersökningar ställa rätt diagnos. Han såg att jag inte bara mådde dåligt utan att jag faktiskt var ordentligt sjuk. Därefter blev jag sjukskriven för depression vilket var svårt att acceptera. Jag hade svårt med de vardagliga bestyren, att komma upp ur sängen och klä på mig. Det kändes som att jag befann mig tre kilometer långt ner i underjorden. Jag som föddes som en positiv, glad och öppen person. Sjukdomen har varit väldigt svår att acceptera, för jag hade trott att jag kunde “skärpa mig” på ren vilja. Men hade varit samma sak som att skärpa sig från ett brutet ben och springa ett maraton på samma dag, vilket jag inte visste då.

-Samtidigt så tog sjukdomen över min personlighet. Jag trodde verkligen att det var jag själv som var den tunga depressionen. Att det var den vägen min personlighet hade utvecklats. Men det var sjukdomen som talade, inte den sanna Maja.

Hur påverkades ditt liv i övrigt av din psykiska ohälsa? 

-När det var som värst för mig halkade alla relationer efter trots att jag är en social person. Jag blev som avskuren från alla människor.

-Dygnets timmar minskar när man har depression. Det är inte många timmar man kan fungera. Det är som att vara i en glasbubbla. Folk kunde inte nå mig och jag kunde inte nå dem, för depressionen lägger sig som en mur i mellan och kräver isolation på något sätt. Dessutom stärkte depressionen märkliga känslor som total meningslöshet och undergång som var så kraftfulla att jag trodde på dem.

-Även ekonomin påverkades av sjukskrivningen och annat trasslande “myndighetsjox”,  vilket i sin tur förvärrar den psykiska ohälsan. Ett läkande från depression “pausas” när det inte fungerar med myndigheter och detta bör ses över, anser jag. De grundläggande behoven behöver fungera, annars sätter våra försvarssystem igång som handlar om överlevnad, och detta går inte att välja bort då det är reptilhjärnan som styr denna del av hjärnan.

-Jag har ändå haft stor tur i mitt liv med stöttande vänner och familj, och alla har inte det. Men även de som anhöriga har påverkats av min sjukdom. Min lillasyster vill fortfarande inte prata om när min depression var som värst, och det har jag respekt för. Anhörigfrågan är viktig för det är flera som påverkas när en person blir sjuk i psykisk ohälsa. Vänner, familj, kollegor, bekantskaper påverkas mer än man kan ana!

Hur tog du dig tillbaka?

-Genom förvirringen och allt det jobbiga hittade jag min egen väg. Jag hade en stark vilja och sökte aktivt hjälp, de perioder depressionen inte hindrade mig. Jag provade olika behandlingsmetoder som var och en fungerade som en pusselbit. Alla metoder har bidragit till att jag tror på mig själv. Jag tog beslutet att vägra vara ett offer, och det är det bästa val jag gjort i mitt liv. Jag jobbar konstant på att återta makten över mitt liv och det har gett och ger resultat.

-Medicineringen har varit viktig för när det var som värst hade jag inte överlevt, min läkare har faktiskt räddat mitt liv och jag är oerhört tacksam för det.

-Jag ser det som att jag tog mig igenom nålsögat och ut på andra sidan. Jag vägrade ge upp och fortsatte söka hjälp och jag hade turen att hitta personer som hjälpte mig längs vägen, tack vare att jag sträckt ut handen och bett om hjälp. Jag fortsatte med det även om jag ibland kunde få ett nej. Jag fortsatte mitt sökande ändå, tack vare att jag vägrade vara ett offer. Och det gav faktiskt resultat. Att jag har en underliggande depression som kan triggas när det blir för mycket påfrestningar är någonting jag idag har accepterat. Min resa har däremot gett mig en stor självkännedom, och jag har förstått idag vad som är viktigt i livet.

Vad vill du föreläsa om som Hjärnkollambassadör?

-Jag lever med ett par till diagnoser och har många olika erfarenheter som jag kan berätta om.  Bland annat vill jag föreläsa om min resa med depression och utmattning – hur det känns och vad det är man upplever. Hur kroppen, minnet och kognitionen påverkas. Hur det påverkar arbetet, ens kollegor och även skammen man känner.

-Jag har även erfarenhet av generellt ångestsyndrom och posttraumatisk stress. Jag vill berätta om hur dessa yttrar sig och också om de strategier och hjälpmedel jag har använt mig av. Hjärnan är en muskel som kan tränas upp och det finns därför mycket man kan göra för att må bättre. Man kan successivt öka makten över sitt liv, inte minst genom Hjärnkolls cirklar eller andra gemenskapsträffar, och om man vill kan man via detta stärka känslan av att inte vara ett offer, med all respekt för att det inte är lätt alla gånger.

Vad vill du säga till andra som mår psykiskt dåligt?

-Om du känner hopplöshet ska du veta att det är naturligt att känna så. Jag har kommit ut på andra sidan. Vissa saker behöver man leva med, och det går att hitta andra sätt att leva. Allas vägar ser olika ut. Ensamhet och bristande kunskap hos andra gör att det kan kännas lönlöst. Men att söka sig till gemenskap hjälper även om det känns som att det inte funkar.

-Ge inte upp att söka dig till andra. Ibland kan man få ett nej, men ge inte upp, de som säger ja tillhör din sanna flock, tror jag. Överidentifiera dig inte med den psykiska ohälsan – du är mer än så.

-När det är som jobbigast och när vänner, familj, vården, statliga verk etc kanske inte förstår, så kan det finnas andra i samma situation som förstår och validerar, att det du känner är rimligt, okej och inte konstigt. Känner du dig ensam, så är mitt bästa råd att söka dig till gemenskap. Vi är trots allt flockdjur och vi läker varandra mycket, både om vi ses i verkligheten (eller om det sker online, till exempel). Och det är det som vi Hjärnkollambassadörer bland annat vill förmedla till andra.

Är du intresserad av att boka en ambassadör? Då kan du fylla i en intresseanmälan.