Min pappa var en skön bipolärsnubbe!

När det tog slut med tjejen för ett par år sedan började Hasse Brontén gå i terapi. Där pratade han bara om sin pappa. Behovet var enormt. I över 20 år hade han ljugit om pappans död, och ännu längre om hans sjukdom.

– Jag upptäckte att jag ljugit sönder min pappas identitet och hade väldigt dåligt samvete för det. Han var en skön snubbe, bipolär med en släng av schizofreni. Det är klart att det var tufft många gånger, men vi hade också mycket kul i familjen. Han var väldigt kreativ när det gällde att hitta på äventyr för mig och mina bröder, berättar Hasse.

– En klassiker var när han vände upp och ner på alla möbler, till och med gardinerna, och kallade det för senaste modet från Paris. Eller när han fick oss bröder att tycka det var skitkul att byta blöjor på minsta brorsan genom att skrika bajsvarning och göra gasmasker av skärpen till morgonrockarna, fortsätter han.

Prata om det

Hasse växte upp i en villaförort söder om Stockholm tillsammans med pappa, mamma och tre yngre bröder. Under perioder var pappan intagen för vård för sin bipolära sjukdom. När Hasse var 21 tog pappan sitt liv. Det vara bara under de sista månaderna i pappans liv som Hasse och han kunde prata om sjukdomen och upplevelserna av den. Annars var tystnaden kompakt under hela uppväxten.

– Det är jätteviktigt att prata med barnen om en förälder mår dåligt eller är sjuk. Barn tar på sig skulden och fantasierna är alltid värre än verkligheten. Jag önskar att någon hade berättat och förklarat vad bipolär sjukdom är för något, och sagt att det är helt ok att ha en pappa som är annorlunda. Jag förstod ju att det var något som inte stämde, men visste inte vad, säger Hasse.

Skämta om det

Humorn blev hans sätt att hantera oron och ångesten, både som barn och vuxen. Efter att ha jobbat som polis under många år tog han klivet in i humorbranschen och har synts i bland annat Ladies Night och Parlamentet. Det senaste året har han också turnerat med sin egen föreställning ”Bipopulär” som handlar om pappa Roland.

– Humor är den starkaste försvarsmekanismen, enligt Freud. Jag har alltid försökt skoja bort det jobbiga. Ibland har det funkat, ibland har det inte gjort det. I relationer i vuxen ålder har jag upptäckt att raljerandet inte alltid är så bra…

– Samtidigt kan man säga att jag fick ett yrke på köpet av min uppväxt. Jag kanske inte hade hamnat här utan min pappa och hans så kallade galenskap, säger Hasse.

Bryt tystnaden

Inför den allra första föreställningen av Bipopulär i Eskilstuna våren 2014 var han jättenervös. Kommer folk att gilla det här? Skratta? Är det för självutlämnande?

– Jag har fått oerhört bra respons från publiken, och bara ett argt mail. I föreställningen berättar jag om alla roliga upptåg men också om när pappa misshandlade mig ganska svårt. Tjejen som mailade menade att jag dömer ut alla som har bipolär sjukdom som våldsamma, men det är inte min mening. Det är helt enkelt min historia och misshandeln är en del av den, säger Hasse.

– Det stora traumat var heller inte själva misshandeln utan den stora tystnaden under hela min uppväxt, och den starka känslan av att vi som familj var annorlunda. Den tystnaden vill jag vara med och bryta. Ju fler vi är som pratar om psykisk ohälsa desto färre är det som höjer på ögonbrynen. Jag mår också själv bättre sedan jag började vara ärlig med min familjs historia, fortsätter han.