Irene


12 år gammal sitter hon ensam på ett plan på väg till Stockholm. Kvar hemma i Uganda är mamma och syskonen. På Arlanda flygplats möts hon av en släkting. Allt är annorlunda nu. Så småningom kommer vintern och trädens löv faller ner mot marken. Irene står på skolgården och tänker på träden. Tänk om de fryser?

Irene vill tillbaka till familjen i Uganda, men de vuxna bestämmer att hon ska stanna i Sverige. Tonårstiden blir utmanande och som ung vuxen drabbas Irene av svåra psykiska problem. Här tar ett nytt kapitel vid – ett som utspelar sig inom psykiatrins väggar. Efter många år skrivs hon ut. Hon hittar mening och sammanhang hos Fontänhuset och genom dem blir hon patientkonsult.

I dag är Irene Hjärnkollambassadör och genom sin berättelse talar hon till hela samhället. Hon talar om vikten av att ett barn som kommer ensam till Sverige har trygga vuxna i sin omgivning, vuxna som bryr sig, ställer frågor och ger svar. Hon talar om det ovärderliga i att omgivningen finns kvar när de psykiska besvären blir som värst – att vi inte drar oss undan. Allt det här talar hon om med mod och ödmjukhet och med en värme som går rakt in publikens hjärtan.