Tillbakadragen befordran

Efter 2,5 års sjukskrivning för depression började jag jobba heltid. Några månader senare erbjöds jag ett bättre jobb inom företaget av min chef som tyckte att jag var som klippt och skuren för uppdraget. Tackade lyckligt ja. Dagen efter fick jag beskedet att ledningen hade nekat mig tjänsten pga att jag var ”för känslig”.

Uppsagd pga bipolaritet

”Jag arbetade som vårdbiträde i Östersunds kommun, som timvikarie inom hemtjänsten. Jag arbetade oftast heltid och lite till och var omtyckt av personal och brukare. Efter ett och ett halvt år sov jag sämre och sämre och fick så småningom en psykos. Jag lämnade in ett läkarintyg på min diagnos till min arbetsgivare. Efter några månaders vård på psyket började jag arbeta heltid igen. Jag kallades då till ett möte tillsammans med två enhetschefer som förklarade att jag inte längre fick fortsätta arbeta för Östersunds kommun. Förklaringen som gavs var att det p.g.a. min diagnos inte var lämpligt att jag jobbade kvar. Jag anmälde ärendet till DO, men blanketten kom in för sent. Jag var inte heller ansluten fackligt inom Kommunal.

Idag har jag gått omvårdnadsprogrammet och jobbar på ett gruppboende för psykiskt funktionshindrade människor. Min arbetsgivare är Östersunds kommun. Jag vidareutbildar mig till specialistsjuksköterska inom psykiatri. Jag lever med bipolär sjukdom, som kräver livslång behandling. På något sätt känner jag att jag har gått vidare och jag ser diskrimineringen mot mig som något som fått mig att komma dit där jag är idag. Men jag tycker att det är bedrövligt att människor utsätts för diskriminering p.g.a. deras psykiska ohälsa. Min historia kanske hjälper någon, vem vet.”

Missgynnad pga posttraumatisk stressdepression

Jag har ganska många olika historier men tänkte dela med mig av en. Jag blev 2010 knivrånad i dörren till min bostad och fick till följd av detta en posttraumatisk stressdepression som var väldigt handikappande på många sätt. Jag försökte trots allt att gå på jobbet (jobbade då som doktorand) och försökte efter bästa förmåga beskriva för omgivningen att jag kunde drabbas av panikångest när jag gick genom dörrar (dörrar triggade minnet av kniven mot halsen). Alla blev väldigt obekväma av att man talade om sin psykiska ohälsa. Under en handledning sa jag att koncentrationsförmågan blivit kraftigt nedsatt. Min handledare skrattade lite och sa: ”Nu lämnar vi det där bakom oss”. Jag hade inget hellre önskat än att lägga det bakom mig…. Men det funkar inte riktigt så.

Blev till slut utbränd av mina kollegors okänsliga behandling tillsammans med traumat och min arbetsgivare lät någon annan flytta in på mitt kontor, ‘glömde mig’ när vi kompetensinventerade och jag hade känslan av att man ville bli av med mig för att utbrända, deprimerade människor är jobbiga. Jag bad om att få ett samtal med den dåvarande chefen som naturligtvis nekade till detta, men sedan aldrig svarade i telefon igen om jag ringde.

Vidare har jag stupat på målsnöret vid anställningsförfaranden ‘för att jag tidigare varit utbränd’ trots att jag numera är frisk. Har i dagsläget en helt ohållbar arbetssituation där jag jobbar 60 timmar i veckan och varje gång jag försöker lyfta frågan om arbetsbelastning hänvisas det alltid till att ”jag är extra känslig eftersom jag varit utbränd tidigare”. Jag blir helt enkelt aldrig av med diagnosen fastän jag arbetat heltid nu i tre år och är frisk.

Uppsagd pga stressdepression

Jobbade på en akutmottagning under flera år. Under tiden 2 veckor så kom en nära vän in med hjärtstillestånd och veckan efter en kompis mamma som blivit innebränd i en lgh. Bägge dog då jag jobbade. Fick inte samtala om det som hänt med någon. Efter några veckor började jag må dåligt. Märkte att jag fick panikattacker när jag skulle ta prover o.s.v. Förstod inte egentligen vad som hände. Började sjukskriva mig och till slut vart jag långtidssjukskriven av läkare som skrev stressdepression. För att göra en lång historia kort så kan man säga att jag vart avskedad. Vart kallad till möte i en fas då jag inte mådde bra, kan säga att jag inte då riktigt förstod vad de egentligen sa. De menade där att jag kanske lika gärna skulle säga upp mig. Kände då att jag inte orkade tjafsa mera och skrev på papperen. Pga sjukskrivningar och dåligt mående har jag idag skulder hos kronofogden. Jag hade då jobbat 25 år på Landstinget. Kan säga att jag är ganska bitter på dem. Men nu mår jag bra igen efter fyra långa år, jobbar på ett privat boende och trivs mycket bra. Har börjat betala tillbaka skulderna och ser ljust på framtiden -men känner fortfarande en enorm besvikelse mot den arbetsplats som jag gav 25 år till.

Mobbning på arbetsplatsen

”Jag blev mobbad av min chef och mitt arbetslag när jag skulle tillbaka efter min utbrändhet. Jag hade då varit hemma i 2 år efter kollapsen. Jag togs akut in på psykiatrin för att jag var självmordsbenägen. Jag var totalt utbränd både fysiskt och psykiskt. Det började när jag skulle arbetsträna… Jag fick aldrig stöd och hjälp av min chef, hon försökte hitta en massa olika placeringar som inte tillhörde mitt jobb som förskollärare. Jag frågade varför och hon sa att jag som äter antidepressiv medicin är sjuk i huvudet enligt henne, och att jag är farlig för barnen.

Jag fick fackligt stöd och hjälp att komma tillbaka till jobbet. Jag arbetstränade på olika förskolor och när jag skulle tillbaks till min ordinarie tjänst, så gillade min chef det inte, så hon var i maskopi med personalen. (Fick veta detta av en annan kollega på området.) Tyvärr var inte mitt gamla arbetslag kvar. Mobbingen och utfrysningen började direkt (jag går inte in på hur – tar flera dagar att återberätta). De rapporterade för chefen att jag inte klarade av jobbet, de utsatte mig hela tiden för ohållbara situationer, jobbade inte med mig utan mot mig, för att tvinga fram misstag… De blev flera möten med fack, rehab, chef o s v. Tills sist blev jag så förbannad att jag bad henne chefen att fara och flyga… Jag blev avstängd med omedelbar verkan, chefen ringde och sa detta till mig… Jag var ”för labil och farlig”. Samma dag fick tjejen som vikarierat för mig min tjänst och de andra jublade… Det värsta av allt var när jag skulle till jobbet och hämta mina saker dagen efter. Då kom hon som hållit i mobbingen till mig och sa: ”Där fick du, vi segrade och fick bort dig och fick vår kollega tillbaka (hon som vikarierade för mig). Jag sa aldrig sanningen till den som vikarierat för mig eller till föräldrarna på förskolan om varför jag slutade. Föräldrarna var ledsna över att jag skulle sluta, de sa att barnen tyckte så mycket om mig, Jag var där ett år, sedan tog orken slut p g a mobbingen. 10 månader var jag avstängd, fick upprättelse och skadestånd av kommunen. Facket jobbade hårt, så till sist segrade rättvisan.

Idag jobbar jag på en annan förskola, trivs med livet och har en underbar chef. Jag jobbar 75% och har sjukpension på 25%. Har dragits med utmattningssyndrom och sjukskrivningar hit o dit på olika % under ca 15 år nu. Kollapsen tog hårt på mig och min kropp fixar inte att arbeta 100%. Min medicin får jag äta resten av mitt liv och jag mår hur bra som helst tack vare den. All heder åt psykiatrin – de gör ett enormt jobb. Till saken: innan jag blev sjuk så hade jag en problemfri relation till min förra chef. Allt detta som jag kortfattat berättat pågick under en 5-årsperiod.”