Idag – den 10 oktober 2017 – är den internationella dagen för mental hälsa. I år uppmärksammar NSPH och Hjärnkoll den fysiska hälsan hos personer med psykisk ohälsa – som ofta är betydligt sämre än vad den skulle behöva vara. Dåligt anpassat stöd för hälsosammare levnadsvanor samt samordningsbrister mellan psykiatrin, övrig sjukvård och kommunens verksamhet bidrar till att personer som lever med psykisk ohälsa riskerar ett väsentligt kortare liv än övriga medborgare.
Hur riktade stöd kan bidra till mer fysisk aktivitet och sundare livsstil för personer med psykisk ohälsa lyfts under vår inspirationsdag ”Du kan göra skillnad” i Stockholm 10/10. Då talar bland annat psykiatrikern Anders Hansén (författare till boken Hjärnstark) om vilka otroliga effekter som motion har på hjärnan.
Rätt stöd är viktigt för att stötta personer med psykisk ohälsa
Vi vet alla i dag att den psykiska och fysiska hälsan påverkar varandra, även om vården för de två perspektiven är uppdelade. Att den fysiska och psykiatriska vården inte är bättre samordnad kan ge allvarliga konsekvenser för den enskilde – sämre förutsättningar till återhämtning, försämrad livskvalitet och livshotande hälsobrister. Om en person söker vård för sin fysiska hälsa så kan en större kompetens kring psykisk ohälsa bidra till att personen får rätt vård – och vice versa. Vi vet att fysisk aktivitet påverkar den psykiska hälsan, exempelvis vad gäller depression, stress och ångest. Det finns en stark samsjuklighet mellan långvarig smärta och psykisk ohälsa som depression och ångest.
Socialstyrelsen har gjort granskningar som visar på att personer med psykisk ohälsa får sämre vård för dödliga, men behandlingsbara, fysiska sjukdomar. Det är en bidragande faktor till det skrämmande faktum att personer med allvarlig psykisk ohälsa i genomsnitt lever 15-20 år kortare än befolkningen i stort! Detta i ett land som har uttalade ambitioner om att vården ska vara jämlik och det är politiskt prioriterat att bygga bort de påverkbara hälsorelaterade samhällsklyftorna.
De rutiner – med undersökningar av exempelvis vikt och blodtryck – som finns för att undvika övervikt, diabetes och hjärt-kärlsjukdom genom förändrade levnadsvanor används inte tillräckligt ofta. För få patienter erbjuds hälsosamtal och aktiva åtgärder för att etablera nya vanor, trots att allt mer forskning och beprövad erfarenhet visar hur kost och träning kan användas för att lindra och i vissa fall behandla psykisk ohälsa.
Att bryta dåliga levnadsvanor är en komplex fråga, inte minst om man mår så dåligt att varje dag då man klarar av att ta sig utanför ytterdörren kan kännas som en nästan ouppnåelig seger. Då är det är viktigt att lyssna in den enskilde för att förstå vilka förändringar som skulle behöva ske för att dennes fysiska hälsa skulle kunna förbättras. Det är inte säkert att det räcker med att få standardiserad information om kost och fysisk aktivitet. Risken är att personer som lever med psykisk ohälsa ges insatser som följer en mall som inte stämmer överens med personens behov eller kognitiva förutsättningar att ta emot informationen.
De yttre hindren behöver dessutom tas bort, så att det blir så enkelt som möjligt att ta hand om kroppen när själen är stukad. Ekonomin kan vara ett konkret hinder. Personer med psykisk ohälsa som grupp är en av de mest ekonomiskt utsatta i vårt samhälle. Det har under de senaste tio åren varit möjligt att få fysisk aktivitet på recept, FAR, vilket täcker en del av kostanden för olika träningsaktiviteter. Vi skulle vilja se att FAR användes mer, men också att bidraget utformas så att det blir ett tillräckligt ekonomiskt stöd som gör att träning inte blir en plånboksfråga.
Ett annat hinder kan handla om att det stöd som samhället erbjuder den som mår psykisk dåligt inte är anpassat för att uppmuntra fysisk aktivitet. Boendestöd – en insats som enligt Socialtjänstlagen ska bidra till att frigöra den enskildes resurser – borde kunna bli mer aktivitetsinriktat.
Välfärdens stödsystem behöver utformas utifrån individens behov och ur ett helhetsperspektiv. Den som söker vård idag drabbas av att välfärdssamhället är organiserat i stuprör. Konsekvenserna av det kan vara förödande och leda till sämre hälsa och för tidig död. Det är oacceptabelt.
Anki Sandberg, ordförande för NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa
Maria Trygg, verksamhetschef för Riksförbundet Hjärnkoll
